Maria Ågrens Weblog

Okej Linnea. På din begäran skall jag uppdatera den här jävla bloggen. Med tanke på att jag senast skrev i januari, snittar jag nu statistiskt sett ungefär en gång var tionde månad. Det kan jag nog klara av att upprätthålla.

Sammanfattning av mitt liv de senaste tio månaderna:

• Jag har börjat jobba på ett vikariat på Stadium i Skövde.
• Jag har slutat jobba på vikariatet på Stadium i Skövde.
• Jag har insett att jag aldrig mer vill jobba i butik.
• Jag har insett att jag förmodligen kommer att behöva fortsätta att jobba extra i butik.
• Jag har börjat plugga till journalist i Jönköping.

Det känns så jävla konstigt att skriva här igen. Jag gjorde mitt förra inlägg för nio månader sedan,  något som känns som en annan tid, ett helt annat liv. Och det är det ju faktiskt, på många sätt. På nio månader har  livet har stannat upp, fallit i bitar, formats till oigenkännlighet, för att sedan, på något märkligt sätt, börja fungera igen.  I alla fall nästan.

Om jag för nio månader sedan hade vetat det jag vet idag, vad hade jag då gjort annorlunda? Jag vet inte. Eller gör jag det? Jag hade gjort vad som helst för att förändra utgången, offrat allt för att saker och ting skulle få bli annorlunda. Eller stanna som de var, rättare sagt. Tänk att det vanliga, det man levt med i nitton år, helt plötsligt blir det ovanliga, något avlägset och onåbart? Att det som tidigare var upp helt plötsligt blir ner. Uppochner. Det är ett jävligt märkligt ord. Skall det verkligen vara sammansatt?

Likt sandkorn silas den genom mina frusna fingrar, faller långsamt till marken och finner sig tillrätta mellan de täta golvbräderna. Fan. Jävla skit. Inte igen. Jag böjer mig ner och låter mina jeansbeklädda knän vidröra de slitna golvplankorna. Med känsliga fingrar smeker jag trägolvet, och rycker till när en flisa av det hyvlade granvirket tränger in i min hud. En droppe blod fyller med ens de millimeterfina fårorna i min hud, och färgar den ljusa golvbeläggningen röd. Det är då jag ser den glimta till. För ett ögonblick fångas min uppmärksamhet av en svag reflektion, en tunn flämtning, och min blick dras med ens till den smala springan mellan två slitna plankor. Golvet ger ifrån sig ett knarrande ljud, nästan som av obehag, när jag böjer mig framåt för att iaktta föremålet som ligger inkilat mellan de två läkterna, med ansiktet placerat bara några millimeter ifrån den trånga glipan.

Japp, där bredvid alla nedtrampade smulor och bortglömda häftklamrar ligger den. Min barndom. 

Två timmar, det klarar jag. Fyra lådor? Javisst, inga problem! Eller…nej, kanske inte.  Fyra timmar då, jo men det var inte så illa ändå, eller vänta nu, är klockan halv åtta?! Okej, men vi säger fem timmar då, fem timmar får det bli.

Jag hatar att flytta.

Okej, nu har det ofattbara hänt. Eller ja, i mitt fall var det förmodligen bara en tidsfråga innan det inträffade, men sett ur en stereotyp människas perspektiv är detta en närmast orimlig företeelse. Jag har tappat min telefon. I vatten. När jag tvättade. Kortfattat; Jag tappade min egen telefon i tvättvattnet.  Hur stor är sannolikheten att jag, då jag för första gången på flera månader handtvättar, skall tappa telefonen i just det ögonblicket då jag lutar mig över tvättvattnet? Att jag sedan tillämpade den väl beprövade, men ack så opålitliga, ”trycka-telefonen-mot-axeln-för-att-frigöra-händerna-då-man-pratar”-stilen är en annan femma. Att det knepet myntades någon gång i begynnelsen av telefonkommunikationens revolution, då telefonerna var i storlek med en normalstor kökspall, är nu bevisat en gång för alla. 

Så om någon (som mot all förmodan faktiskt skulle ta sig för att frivilligt  - nej Linnea, du läser inte detta frivilligt, det är ett åtagande du tar på dig i egenskap av att vara min äldsta vän… – läsa denna blogg) skulle vilja ha tag på mig, är det för tillfället dömt att misslycklas. 

Låt oss nu ägna en tyst minut åt min telefon som, efter två års trogen tjänstgöring, har gått en tragisk död till mötes i min tvättho.

Och du mobilen förresten, hälsa till min förra telefon, som även den mötte en fasansfull död, då den fick spendera större delen av vintern i en snödriva!

Klockan är 23:34, och jag sitter och knåpar med illustrationer till texten. Till saken hör också att det är lördag.

Guldstjärna till mig!

InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign,InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign,InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign,InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign,

InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign,InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign,InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign,InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign, InDesign. Ja, InDesign, kort sagt.

Okej, jag måste bekänna att jag kopierade orden, jag skrev de inte vart för sig. Men ändå, principen är densamma. Vad jag försöker förmedla är att jag blir vansinnig. Helt skogstokig. Jag har lyckats infoga all text i programmet, men lyckas inte med bilderna. Suck.

 Men, skam den som ger sig, det är bara att ta tjuren vid hornen och bita i det sura äpplet.

Dagens tilltänkta ledighet har till större delen ägnats åt skolarbete, däribland projektarbete. Jag börjar komma underfund med InDesign nu, men lyckas dock inte infoga bilder på ett tillfredsställande sätt.  Såvida man inte anser att ett tillfredsställande resultat innebär att halva bilden döljs under texten vill säga, för då har jag nått stora framgångar!

Jag har även stött på problem då jag skall infoga nya sidor, något jag efter en del trassel dock lyckades med. Att de sedan hamnade mitt i texten, det är en annan femma…

Angående illustrationer till texterna, har jag omformulerat mitt tänk en aning. Med hänsyn till den korta tid jag har kvar, kommer jag att använda mig av temporära illustrationer, egenhändigt komponerade i Paint. Detta var faktiskt något jag hade i åtanke redan från början, men som sedan fick stå åt sidan till förmån till de fotografiska illustrationer som var tilltänkta. Men, nu har jag alltså tagit mitt förnuft till fånga, och planerar en tillfällig lösning.

Det drar ihop sig ordentligt, och redovisningen står snart för dörren. Jag jobbar ihärdigt med InDesig, och bitarna faller på plats en efter en. Vad som oroar mig lite i nuläget är dock det faktum att jag har haft lite problem med att infoga bilder i dokumenten, något jag skall ta upp med Lars i det närmsta.

I övrigt har jag beslutat mig för att lägga förhållandevis lite krut på redovisningen, och låta tyngdpunkten vila på min muntliga presentation. 

Tänkte, trots morgondagens lektionsfrihet, åka in till skolan och ägna dagen åt projektarbete, med förhoppningen om att komma ytterligare en bit framåt.

Jo, jag är faktiskt nöjd. Ruskigt nöjd. När jag läser det jag har skrivit under projektarbetstiden blir jag nästan lite varm i magen, en värme av stolthet och glädje. För jag har faktiskt lyckats med det  jag hade som målsättning att åstadkomma, förarbetet till något som skall bli ett läromedel om ideal.  Det som återstår innan redovisningen är att förbereda min presentation, arbeta med InDesign (som jag fortfarande inte begriper mig på) och göra ett preliminärt utkast av det material jag har.

Något som däremot oroar mig lite är det faktum att jag skulle behöva ha ett litet snack med Lars, något som dessvärre visade sig vara knivigare än jag väntat. Min käre handledare tycks ha drabbats av någon ihärdig krämpa, och jag kan inte annat än att hålla tummarna för att han snart skall tillfriskna. Go for it Lars!